Rökiö biblioteksförening 1908-2008 av Kurt Söderberg

Den 15 november 2008 firade Rökiö biblioteksförening sitt 100-årsjubileum med en fin fest med middag i Kvarnstugan i Rökiö. Man hade all anledning att med stolthet se tillbaka på de hundra åren och glädjas åt att föreningen fortfarande lever och bedriver en omfattande verksamhet vid Rökiö kvarn, trots att den egentliga verksamheten i Rökiö by låg nere i ett par årtionden. Deltagarna i 100-årsfesten fick även ta del av föreningens historik. 
Ungdomsrörelsen och behovet av bildning, för i synnerhet landsbygdens ungdom väcktes redan på 1880-talet då de första ungdomsföreningarna och folkhögskolorna grundades. Den person som gick i spetsen för båda var Johannes Klockars. Han tog initiativet till grundandet av den första österbottniska ungdomsföreningen, Malax Ungdomsförening 1888 och han blev 1891 rektor för landskapets första folkhögskola i Kronoby.
I Vörå grundades den första ungdomsföreningen i Rejpelt 1891 och sedan följde Koskeby 1901. Vörå lantmanna-och husmoderskola (Vörå folkhögskola) grundades 1907 och den skulle få sin hemvist  på Holms, dagens Norrvalla, i Rökiö, men verkade under sitt första år på Murkais gästgiveri i Mäkipää. Skolans dynamiska rektor, Hugo Ekholm (Ekhammar), bidrog med all säkerhet till att tanken på en egen ungdomsörening slog rot även i Rökiö. 
17 november 1908 var man samlad till allmänt möte och fattade beslutet att grunda Rökiö ungdomsförening. Den första styrelsen bestod av Erik Bergström ordförande, Johannes Hägglund vice ordförande, Isak Småros sekreterare och Erik Hägglund kassör.
J. Alfred Påhls skriver i boken Ungdomsrörelsen i Svenska Österbotten 1888-1938 bl.a:
”Den nya föreningen började sin verksmhet med diskussionsaftnar på onsdagar varje vecka. Den mest brännande frågan, som torde ha kommit upp så gott som varje gång, var nykterhetsfrågan. Vid varje möte anslöt sig nya medlemmar och efter fyra samlingar var medlemsantalet 41. Redan den första julen kunde frukter av föreningens arbete skönjas, i det att alla flickor beslöt att ta emot julen utan det då vanliga julbrännvinet. 
Att slitningar inom föreningsarbetet förekommit kan ej betvivlas. Sommaren 1910 hade föreningen ett friluftsmöte på Baggberget, närmare bestämt vid ”Kronholms villan” (öster om Berglunds), därifrån föreningens dåvarnade vice ordförande kastade hela föreningen nedför berget. Men fallet var inte så stort som beräknat var. Några medlemmar stodo nedanför och togo den i famn och omhuldade den sedan och försökte på alla sätt förverkliga dess ursprungliga idé. Bl.a registrerade föreningen som en avdelning i Vasa Ungdomsförening. De avgående medlemmarna beräknade att föreningens kassa, som då utgjorde Fmk 55:-, skulle delas lika mellan dem, men besvikelsen blev kanske stor då detta inte kunde ske. 
Åren 1910-1917 torde ha varit gång på stället.”
Efter åren av gång på stället var det dock entusiaster som ville framåt. ”Den 17 november 1917 hölls möte och beslöts ombilda föreningen till biblioteksförening och använda hela kassan för inköp av böcker. Vid ett senare möte, den 12 januari 1918, beslöts att anskaffa nya stadgar och uppdrogs detta åt en kommitté bestående av Hjalmar Hildén, Erik Bergström, Herman E. Holms, Erik Hägglund, Johannes Nygren och Jenny Bergström. Deras förslag till stadgar godkändes, förutom en paragraf av följande ordalydelse: ”Ordningsmannen åligger att till varje möte hålla lokalen varm, samt med handtryckning mottaga alla mötesbesökare.” Den dåvarande ordningsmannen ansåg ovannämnda paragraf något fordrande varför den ströks.
Till följd av kriget (inbördeskriget, då en del av styrelsemedlammarna var inkallade – skribentens anm.) hölls inga möten från den 23 februari till 18 juli. Sistnämnda dag hölls friluftsmöte på Baggberget. Detta möte blev av stor betydelse för biblioteket genom att en studiecirkel bildades, som sedan tidvis arbetat för bokanskaffningen. Uppgörande av stadgar för studiecirkeln överlämnades till en kommitté bestående av: Edvin Holms, Verner Förars och J Alfrd Påhls, vilken också blev föreningens första bibliotikarie.
Den 8 december 1918 kunde föreningen besluta om anskaffandet av böcker för något över 1.000 mk, som erhållits genom en basar, som alla medlemmarna föranstaltat. Man kan förstå att behovet av böcker den tiden var stort, då alla böcker, som i kommunen voro tillgängliga för allmänheten, utgjorde endast 1.300 band. Att föreningens bokinköp blevo av betydelse kan man förstå redan därav, att statems bibliotekskonsulent förklarade detta som det hittills största bokinköpet av någon förening.
Den 26 januari 1919 var det första gången frågan om byggandet av en egen lokal diskuterades. Frågan refererades av studerande Hjalmar Hildén. Efter en livlig diskussion enades mötet om uppskjutandet av byggandet åtminstone ett år, emedan tiden för tillfället  ansågs något ogynnsam.
År 1920 tycks ha varit av viss bydelse för biblioteket. Föreningen erhöll som gåva av Rökiö nykterhetskrets 29 band. Nyförvärvet detta år i bokväg steg till 130 band. 
Åren 1921 och 1922 gingo förbi utan någonting anmärkningsvärt, förutom julfesten det senare året. Föreningen hade fått löfte om plats om plats för festen på folkhögskolan, men av någon hittills okänd orsak, fick föreningen motbud i sista minuten. Därför blev byggnadsfrågan också genast aktuell. Redan den 31 december samlades föreningen till ett möte hors Emil Backlund och beslöt omedelbart upptaga frågan till behandlling. För ändamålet tillsattes en byggnadskommitté bestående av följande personer: Edvin Holms, Mårten Härtull, Johan Svens, Johan E. Svens, Erik Hägglund, Arvid Bagge, Edvard Bergström, Wilhelm Björklund, Johannes Nyström och J. Alfred Påhls. Lålaxborna var även representerade, men asnågo sig icke kunna medverka. Den nyvalda kommittén vände sig i första hand till lantbrukssällskapets byggnadsinstruktör J.E Vikman, som sedan uppgjorde ritningar och arbetsbeskrivningar. Som arbetsledare fungerade Edvard Bergström. Då föreningens kassa endast utgjorde 1.385,35 mk och kostnadsförslaget steg till Fmk 250.000, måste man ännu förvåna sig över, vilken dristig plan föreningen åtog sig att genomföra, trots ett intensivt motstånd från olika håll.
Genom frivilliga bidrag fick föreningen en ansenlig byggnadsfond. Insamlingslistor i Amerika inbrakte Fmk 13.000. I Vörå och Vasa erhölls Fmk 4.083. Dessutom erhöll föreningen av byamän 1.441 famnar byggnadstimmer, 99 famnar sågtimmer, 14 ½ famnar kilad sten, 100 hästdagsverken, 286 mansdagsverken, eller i pengar värderat till Fmk 48.000. Dessutom hade föreningen en mängd ”körtalkor”.  Arbetet gick med liv och lust och redan den 25 november 1923 kunde invigningen ske. Till invigningsfesten erhölls frivilliga bidrag i byn på något över 2.000 Fmk. Föreningens flickor fick i uppdrag att på egen beskostnad till invigningen förfärdiga gardiner till 18 fönster.
1926 installerade en biografapparat i lokalen. Apparaten erhölls som gåva av direktör Johan Smeds. På grund av vissa lagbestämmelser måste föreningen anskaffa en ny apparat samt försätta allt i vederbörligt skick. 1934 installerades ljudfilmsapparater, men tyvägg måste biografen upphöra 1937 av den orsak, att biografföreställningar ej få försiggå i andra våningen i ett trähus”.
Påhls skriver till slut:
”I höst fyller lokalen 15 år. Under denna tid har föreningen föranstaltat 246 soaréer,384 filmförevisningar och 64 föredrag. Föreningens bruttoinkomst under ovannämnda år utgör 869.871 mk, varav föreningen utbetalat i räntor och amorteringar 189.025 mk, för musiken 113.329 mk, filmhyror 102.399 mk, reparationer 40.000 mk, nöjesskatt 49.000 mk, annonser33.608 mk, försäkringspremier 16.407 mk, till biblioteket 1.700 mk och till länsman för tillståndsbevis 6986 mk. Av det ovan anförda kan man få en överblick över vad en förening har att dragas med. Därför har det gått så långt att de flesta föreningar har varit tvungna att i viss mån dra in på det idélla och i utbyte sätta materiell strävan”
Det nyuppförda föreningshuset fylldes som synes ovan av olika aktiviteter. Biblioteksverksamheten kom snabbt igång och tillfredställde genom åren ett viktigt behov för tre-fyra generationer Rökiöbor. Från bokmatrikelns första kan nämnas följnade böcker: Arvingen till Tottesund av Annie Svan, Aposteln Paulus i 2 band av F Farrar, Befrielsekriget i Österbotten, Bakhållet i Ohio av Edvard Ellis, Den svenska jorden avArvid Märne, De ensamma svenskarna av Jansson, Det vita Österbotten av Sjöblom, Djungelboken av Rudyard Kipling och Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas m.fl. De flesta av de som upplevde biblioteket, som var öppet en kväll i veckan och sköttes av en på årsmötet utsedd bibliotikarie, har säkert sina egna läsminnen från den tiden. Skribenten själv minns med glädje böckerna av Leonard Stömberg, Vilhelm Mobergs utvandrarserie och Mika Valtaris historiska verk.
Föreningshuset fyllde en viktig funktion som mötesplats för olika tillställningar, både i föreningens regi och som uthyrd lokal. Mycket intressant ägde rum där, både det som nu levande kan berätta eller som våra föregångare har berättat för oss. Skribentens far har berättat om ett tillfälle då fd. rektorn, hugo Ekholm Ekhammar, vid Vörå Folkhögskola besökte bygden och höll tal inför en fullsatt möteslokal. Antagligen var det strax efter att han gett ut en mångomtalade boken ”Det norrfångna landet”, i vilken han berättar om sina två år som rektor i Vörå. Ett annat välbekant tillfälle var då Johannes Nyström skulle demonstrera nymodigheten radioapparaten. Publiken fick betala inträde och först lyssna till visionärt föredrag av kommunalläkaren Einar Juselius. Far minns att Juselius var övertygad om att denna nymodighet så småningom skulle bli var man egendom och att ”vi någongång i framtiden skall kunna ha en egen radioapparat, som kan rymmas i fickan” Sedan skulle radioapparaten demonstreras och publiken väntade med spänning på att få höra röster från apparaten – men det enda som hördes var brus och sprak. Hur Johannes och hans medhjälpare än fikla och vred rattarna hördes bara samma brus. Efteråt visade det sig att en pojkspoling sett en koppartråd nedstucken i marken vid sidoingången och ryckt upp den – jordledningen – med konsekvens för föreställningen. Ingen hade någon tanke på att kontrollera jordledningen. När man märkte det hade publiken redan gått hem.
I J. Alfred Påhls redogörelse om verksamheten under de 15 första åren i föreningshuset nämndes den omfattande biografverksamheten 1926-1937. Verksamheten bedrevs under namnet Palladium. De första filmprojektorerna vevades för hand och det berättas att det kunde bli rentav komiska och irriterande ryck i visningen p.g.a. maskinisens koncentration. En gång då filmen Fyrtornet och Släpvagnen visades, blev en av stjärnorna jagad av en bov och maskinisten reagerade på så sätt att han stannade apparaten så att boven inte skulle hinna upp den jagade.
Hösten 1939 kastades vårt land in i krigets vånda och fasa och det drabbade självfallet föreningens verksamhet. De unga männen kallades ut till fronten och vi kan ta del av vad sekreteraren Elna Rex (g Kaustinen) berättar i verksamhetsberättelsen 1939-40. 
”Genom krigets utbrott 30 november 1939 inställdes all verksamhet i föreningen. Många av de manliga medlemmarna kallades att försvara landet i löpgravarna på Näset. Där visade de vad svensk ungdom kan, när den villigt offrar liv och lem för att gagna den stora gemensamma saken, fosterlandets räddande undan slaveri och förtrampande fiender. Tre av de våra, som gingo ut, kommo aldrig illbaka med livet, och deras namn skall för alltid stå föross som exempel på offervilja och mannamod. Johannes Backman, Albin Småros och Alfred Småros skola aldrig mer deltaga i våra möten och fester – de har gått till en annan bättrevärld, sedan de kämpat sin kamp till slut.
Vår lokal tjänade under tiden 3 mars (1940) till slutet av maj som förläggning för avdelningar ur ortens garnison…”
Mellankrigsåret 1940-41 var ett synnerligen aktivt år. I verksamhetstablån, skriven av sekr. Gunnar Haga, finns ett imponerande antal tillställningar från årsmötet 28 juli 1940 fram till mitten av juni 1941. 15 danssoaréer, teaterpremiär ”Livets gyckelspel”, höstfest, medlemsjulfest, julsoaré med program, nyårsvaka, teaterresor med ”Livets gyckelspel” till Munsala UF, Skatila UF, Sundom UF och Malax UF, besök av Vexala teatergrupp som framförde ”Jorden sjunger”, månadsmöte, årsmöte, IV ungdomsringens årsfest, vinterfest, karneval med maskerad, vår karneval med orkestern Carioca och Ersmässfest med rikt program.
Den 18 juni upphörde föreningens verksamhet igen p.g.a. allmän mobilisering och fortsättningskrigets utbrott. I verksamhetsberättelsen 1941-43 skriver Elna Rex att föreningens ordförande Gunnar Granberg och medlemmen Arvid Källbacka gett sina liv för fosterlandet.
Efter kriget var det igen full aktivitet i föreningen. Eftersom det rått nöjesförbud under kriget var det väl förståeligt att man ville ta igen det man varit tvungna att avstå ifrån. ”Tjuvdanser” ordnades väl litet varstans och rörliga polisen hade extra mycket att bevaka. En tragisk händelse som kan nämnas i detta sammanhang, är den onödiga dödsskjutningenav en ung pojke vid ungdomslokalen i Lotlax.
Anekdoter om ”vad jag varit med om” har väl alla som deltagit i verksamheten. Nils Granberg och Paul Hägglund berättar om hur nervöst det var inför inkallandet till länsman efter  danstillställning på 1950-talet och att reda upp ”fusk med intädesbiljetter”. En förstående länsman lät till deras lättnad saken bero.
Idrottsklubbverksamheten kom igång redan på 1920-talet och många av ungdomarna i föreningen blev mycket framstående idrottsmän i främst friidrott och skidåkning. Ofta ordnades skidtävlingar vid lokalen och efteråt inbjöds både deltagare och publik till dans. Föreningen deltog även i SÖU:s turneringar i bordtennis, volleyboll och nutidsorientering med god framgång. Bordtennis spelades flitigt inne i lokalen och volleyboll spelades på kvarngården. Rökiö biblioteksförening segrade i turneringen 1962.
Det har ofta konstaterats att ”Bläckhornet”, som föreningshuset kallades, haft betydelse på ett eller annat sätt för alla äldre Rökiö- och Lålaxbor. Rökiö skola höll sina julfester därifrån början av 1950-talet fram till dess verksamheten lades ned. Klasserna 3-6 i skolan hade tillgång till den rymliga scenen för teaterpjäserna och det stora salsgolvet att dansa ringlekar på. Elimförsamlingen hyrde ofta lokalen då de bjudit in sångare och predikanter som drog mera publik. Den inom frikyrkligheten i Sverige kända profilen Harry Månsus från Kaitsor, berättar att han höll sitt första offentliga tal i Rökiölokalen, då den norska predikanten Henry Kvammen besökte Vörå i mitten av 50-talet.
För pojkspolingar i byn betydde lokalen en träffpunkt för pingisspel, kortspelet ”Halo Whist”, boklån och umgänge – för det mesta under något-så-när ordnade former. Medlemsjulfesterna var uppskattade tillställningar som lockade deltagare i alla åldrar och som alla kommer ihåg. Det var lekarna och upptågen, teater- och buskisföreställningar, tal och sång och förstås dansen, som lockade och roade alla. Det där med tiden och klockslagen höll man inte så särskilt heligt. Man kunde alltid räkna med att en och annan kom en till en och en halv timme för sent. ”He ska ju föusas , å så ska man sidan ha påå se betäkleenin”.
60-talets betydde stora förändringar i vårt samhälle och ungdomsrörelsen förskonades inte heller och i mitten av årtiondet var man s.a.s. vid vägs ände.Vad skall man göra? Hur skall vi klara av att sköta ett dyrt och omodernt föreningshus? Kort och gott, man beslöt att gå med i nybildade Vörå Ungdomsförening med huvudsäte i Koskeby. Verksamheten i Rökiö upphörde, inventerier och biblioteket auktionerades ut och föreningshuset såldes till ett par Rökiöbönder, som under några år använde lokalen som spannmålsmagasin. 1975 var lokalens saga all och den revs, till mångas sorg och saknad. Byns ungdomar engagerade sig i Vörå UF, som sedan dess har skött den traditionella ungdomsverksamheten. Rökiöungdomarna har under alla år sedan samgången varit med och gjort gedigna insatser.
Rökiöborna saknade, helt förståeligt, sin egna gemensamma samlingspunkt. Folkhögskolan och byskolan kunde användas och de var flitigt i användning efter att Rökiö byaråd bildats1983. Vissa funderingar på att skaffa en egen byastuga var på tal, men det blev inte till något. I slutet av 80-talet lade Vörå Elverk ner kvarnverksamheten vid Rökiö kvarn och ville gärna avyttra den Byarådet lyssnade in signalerna och inledde förhandlingar med Elverket om inköp av alla hus vid Rökiö kvarn. Byarådet har ingen officiell juridisk status och kunde inte köpa kvarnen. Då upptäckte man att ingen, lyckligtvis, gjort något för att avregistrera Rökiö biblioteksförening i samband med att Vörå UF bildades – så det var bara att ge uppdraget åt sittande ordförande Per Östman & Co att sköta förhandlingarna med Elverket. Och det gjorde de med bravur. Rökiö biblioteksförening inköpte Rökiö kvarn med alla byggnader för det facila priset av en (1) mk + att förenngen även erhöll 10.000 mk som donation för att göra nödvändiga reparationer av taket på kvarnen. Alltså, en synnerligen lyckad affär som blev ett stort lyft för hela byn.
Rökiöborna har alltid haft god sammanhållning ” å it vari vaan ti gruv se” då det har gällt, både 1923 då det gällde att bygga föreningshuset och nu uppsnyggandet av Rökiö kvarn. Sommaren 1990 ägnades mest åt städning av kvarnen och så lyckades också våra politiker utverka ”julklappspengar” av Svenska riksdagsgruppen, och då fick man råd att lägga nytt plåttak på kvarnen. Verksamheten har sedan skötts i gott samarbete med byarådet.Namnet Rökiö biblioteksförening ville man gärna behålla, även trots att all dess böcker skingrats för vinden. Föreningen blev hela byns förening. Alla som bor i byn räknas som medlemmar. Ingen medlemsavgift uppbärs och de flesta engagerar sig.
Under Vörådagarna i juli 1991 ordnades för första gången Öppet-hus vid kvarnen med Vörå konstklubbs utställning i kvarnen, försäljning av t-skjortor med ”Eitagaddin” och devisen ”Rökiö med sting” på bröstet, ”Haralds havregryn – en delikatess från Rökiö kvarn”, försäljning av en litografi skänkt av konstnären Hasse Westergård, lotteri, tävling i stövelkastning och petanque-spel mm. Föreningen och byarådet deltog även med stolthet i Langradin genom Vörå centrum med byns maskot ”Eitagaddin” på släp.
Så har det fortsatt sedan dess, med den skillnaden att ”Allsång vid kvarnen”, som inleddes  i början av 2000-talet och sjöngs i början av augusti, nu flyttats till Vörå-Maxmodagsveckan. Andra akivitetersom under årens lopp ordnats vid kvarnen har varit ”Skäran- och tryskankalas” för skolor liksom tidsresor, höstmarknad och ”feittiisdastillstellningor”.
På byastämman, tjugondagknut 1995, invigdes Karnstugan efter tre års talkoarbete. Gästerna gladde oss med gåvor och donationer som gav tillskott i kassan och prydnader på de tomma väggarna. Kvarnstugan har sedan dess varit en mycket uppskattad fest- och mötesplats för föreningen och även utomstående. Ett hundratal tillställningar hålls i regel varje år. Det kan vara bröllops- och födelsedagsfester, släktträffar, dopkalas, minnesstunder, årsmöten och kurser av olika slag. 
Paul Hägglund har betytt mycket för utvecklingen av verksamheten vid kvarnen och föreningen gläds åt hans och hans hustru Maj-Lis donation av Hägglunds Fotoaffärs tillhörigheter och skapandet av Hägglunds fotomuseum i Kvarnstugans övre våning. Det invigdes under Vörådagarna år 2000. Samma år startade utgivningen av Vööroaalnackon, som sedan varje år utkommer lagom till julen. Den som köper dessa årsalmanackor erhåller en kulturhistorisk bildsamling från tider som varit.
I augusti 2004 drabbades bygden av en svår översvämning, som orsakade svåra skador på Kvarnstugans nedre våning. Men ”vi je it vaan ti gruv ås” utan talkofolket spottade i nävarna och satte igång en omfattande renovering. Återinvigningen skedde vintern 2005 och verksamheten kunde fortsätta i oförminskad styrka och omfattning.
I ett tidig skede gjorde byn upp en byaplan och en titt i den visar att dess planer och visioner gott och väl förverkligats.
Birger Hanner tog initiativ till Kulturarvsfonden och donerade även grundplåten till den. Till denna fond inflyter betydande summor via försäljning av kondoleanser. Dessa medel är till stor hjälp för föreningen verksamhet.
1995 donerade Bertel Berglund en minnestavla över stupade rökiöbor. Tavlan överräcktes i samband med Vörådagarna. Tuckorbon Bengt Achrén donerade torktia till kvarnområdet 2003 och den uppfördes på talko på sin plats. Samma år målades kvarnen. Så småningom har även en rätt omfattande samling jordbruksredskap insamlats och visas i kvarnens nedre våning.
Verksamheten i byn och föreningen genom åren, har uppmärksammats på olika sätt. Våra vänner imponeras av den goda sammanhållningen och talkoandan. 1992 erhöll byn II-pris i den riksomfattande tävlingen ”Byn och internationalismen”. Diplomet, som hänger på hedersplats i Kvarnstugan, överräcktes på den årliga Kylätoiminta-högtiden i Oulainen.
I alla typer av föreningsverksamhet är det alltid människor som ”gör” verksamheten. Detta gäller även för Rökiö biblioteksförening. Ofta är det ordföranden och sekreteraren som driver på och syns, men det krävs många villiga händer för att det skall bli en välfungerande enhet. Vid genomgång av protokollen och verksamhetsberättelserna kan konstateras att funktionärsstaben varit imponerande lång. Man har förutom styrelse även utsett bufféföreståndare, bibliotikarier, ordningsmän, vaktmästare och idrottsledare m.fl. och de flesta av byns ungdomar har haft någon uppgift. En bra skola för livet och framtida yrke och samhällsengagemang.
Efter att föreningen tog över Rökiö kvarn har byborna visat en villighet att delta i talkoarbete. Många eldsjälar förtjänar att nämnas, Nils Påhls och Lars Friman, som kan sägas representera talkoandan när den är som bäst – en anda som präglar Rökiö biblioteksförening och hela byn idag och förhoppningsvis i framtiden.
År 2008, dvs 100 år efter att föreningen grundats, togs beslut om att ge ut en bok om Rökiö.
Vi ser med spänning framemot den dag boken publiceras!